Disa och valparna

TVÅ STICKOR OCH EN VIRKNÅL

Sedan, när det var vet jag icke, såg jag filmatiseringen av Magnetisörens femte vinter, med Rolf Lassgård i huvudrollen. Boken med samma titel var en av de första Enquist skrev. Jag tyckte om filmen. Det är som med böckerna, handlingen drivs framåt hela tiden och man måste vända blad och vända blad.

Men boken om Blanche och Marie klarade jag inte av. Den var liksom för svår för mig.

För en tid sedan gick Enquists självbiografiska bok Ett annat liv som följetong i radions P1. Jag följde den, och återigen förundrades jag över författarens berättarkonst när han skildrar sin barndom i Hjoggböle i Bure socken.

Nu har jag lyssnat på författaruppläsning av Kapten Nemos Bibliotek, vilket också är en berättelse från Hjoggböle. Två pojkar utväxlas när de är runt 5 år gamla, de får byta föräldrar med varann. Jag tror att berättelsen bygger på en verklighet. Miljöerna är återigen fattiga och strängt religiösa. Att ha två skithus är till exempel att förhäva sig. Det vill till att vara behändig, eljest… Man måste bemanna sig för ingenting är ohjälpligt, även om Kristussonen inte har tid med en när det är som värst för han har så många andra ta hand om. Men då finns Kapten Nemo och han verkar mindre upptagen än Jesus Kristus med hål i sidan.

Det är ofta jag misstycker när författare väljer att själva läsa sina böcker, men P O Enquist gör det med bravur, då han läser på dialekt och använder ord vanliga för trakten runt Hjoggböle.

Jag skrev om Hästskitsteoremet i början på mars, och hänvisade då till OBS i P1, där Jasenko Selimoviz, folkpartist och fd chef för stadsteatern i Göteborg, intervjuades. Jag tror inte det går att lyssna på programmet efter så här lång tid, och jag hittar heller inte de anteckningar jag gjorde när jag lyssnade på intervjun. Och det är synd, för det var riktigt obehagligt. Selimoviz gömde sig inte bakom tjusiga socialliberala fraser om frihet och jämlikhet, nej där var det pang på rödbetan.

Jasenko Selimoviz menar att det ska finnas skillnader mellan rika och fattiga eftersom det gynnar de fattiga. Smulorna från den rikes bord!

Alltså ju rikare de rikare blir ju mindre fattiga blir de fattiga! Här får jag göra en logisk kullerbutta för att hänga med.

Hästskitsteoremet: skattelättnader eller andra ekonomiska fördelar för företag och höginkomsttagare bidrar indirekt till att förbättra de ekonomiska förhållandena för befolkningen som helhet.

Reine Brynolfsson läser Spionen på FRA. Författaren heter Anders Jallai. Ett helt okänt namn för mig tills jag fann talboken på biblioteket. Anders Jallai har varit stridspilot och han är dykare. Det var Jallai som fann det försvunna Catalina-planet. Han har även hittat en sovjetisk u-båt på svenskt vatten.

Spionen på FRA har kommit till efter åratal av forskning och letande i arkiv liksom intervjuer. Boken är spännande från första till sista stavelsen. Den känns trovärdig och jag tror Jallai har sagt om boken att ”allt är inte sant” eller något liknande. Och det får ju var och en tolka efter eget huvud.

Om bara hälften av det har en tillstymmelse till sanning ärt det illa nog, vill jag påstå.

Boken handlar om SSI, sektionen för särskild inhämtning, om ”rikets säkerhet” och de dåd som kan utföras i dess tjänst, om u-båtskränkningar, om mörkläggningar, om det kalla kriget och vad som inte bör, ”bör” offentliggöras, om hemligheter som skall förbli hemligheter.

Anders Modin, bokens huvudfigur, miste sin familj när Estonia förliste. Han skyller förlisningen på SSI. Han var själv med på båten men klarade sig. Man kan säga att det är ett hämndbegär som driver boken framåt.

En mycket spännande, och skrämmande bok!

Barbara, medelålders, lång, stor, tung och långt ifrån bildskön, enligt henne själv, är gift med världens vackraste man, enligt henne själv.

Hon är psykoterapeut, han är någon slags forskare. Björn är inte bara man, han är också barnet i familjen och vill inte dela ”Bubblan” med ett barn till. När Barbara slutar sitt arbete för dagen, går hon hem till Björn i korgen som väntar på sin mat. Trots denna bortskämda Björnhund verkar de haft ett ganska bra liv, men något fattas känner Barbara.

På Lutherska Badet träffar hon Grodan med följe, krassa Ulla m fl. På jobbet börjar en ung svart kvinna att arbeta som sekreterare. Hon är allt det inte Barbara har, och det uppstår komplikationer.

När mensen uteblir alltför länge grunnar hon på vem som är far till barnet. En sådan fråga ska inte den präktiga Barbara behöva ställa sig, men tyvärr måste hon det efter ett möte med den döve poolvakten Zeppo, på en solsemester.

Boken har hög mysfaktor och alla små intriger och konstigheter gör att den också blir spännande.

Och helt plötsligt inser jag att i ett annat Sverige, i ett Sverige-Sverige-Sverige skulle dessa bilder kanske förbjudas.

I vårt Sverige används skattemedel i första hand till att befrämja kulturyttringar vars syfte är att glädja, försköna och skapa gemenskap.I dagens Sverige går en alltför stor del av det skattefinansierade kulturstödet till mångkulturella, destruktiva och elitistiska kulturyttringar. Vi vill därför helt avveckla de skattefinansierade anslagen till de verksamheter som syftar till att befrämja den mångkulturella samhällsordningen liksom till de kulturyttringar vars primära syfte är att chockera, uppröra och provocera.

Helga är tysk liksom Wagner, men i alla fall!

Jag vet att många skräms av abstraktiv konst, och inte kan se det spännande och subtila. Jag vet att många blir provocerade av bilder ”som inte föreställer någonting”.

Kanske även de som tycker om den här sortens konst inte ryms i landet Sverige-Sverige-Sverige.

Kunst fur alle!

TILL: